23:20
Panter: Varit frånvarande ett bra tag pga mindre roliga saker men nu är jag back on track! Och ämnet som tas upp den här gången äääär:
Vemod – (negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (possitivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka.
Den här känslan har jag upplevt väldigt mycket på senaste tid. När man förlorat något/någon som gjorde ens dagar så mycket bättre och NU insett att det aldrig nånsin kommer tillbaka och man har på något sätt kommit till ro med det. Men skiten gnager fortfarande på en. Den vill inte släppa taget precis som den lilla flickan inte vill släppa taget om mammas byxor när främlingar är i närheten. Den håller i så hårt så du vet inte om du ska låta den kväva dig eller om du ska kämpa förgäves för att få luft. Igen.
Ja, för detta är inte första gången känslan hälsar på. Vemod har blivit den där tysta killen som sitter längst bak i klassrummet för sig själv, som ingen märker av men som alltid är där. Vemod har blivit de där extra kilona du har på rumpan/låren/magen som inte vill försvinna hur hårt du än tränar eller hur mycket du än drar ner på sötsakerna och som ingen annan märker av men när du står naken framför spegeln så är det det enda du ser.
Han är en tuff jävel, den där vemod. Men en sak den svarta stora katten har lärt sig är att förlåta sig själv och förlåta hur naiv, blind, blåst och otroligt korkad man varit en gång i tiden och viktigast av allt, se till så att du aldrig gör om samma misstag. Gör du det en gång är det för att du är oerfaren, gör du det en gång till är det ett val för du vet exakt vad du ger dig in på och då har du bara dig själv att skylla.
