The perfect life
Panter: du-vill-ha-det-du-inte-kan-få-men-när-du-väl-fått-det-så-vill-du-inte-ha-det-längre-eller-så-vill-du-ha-det-fast-på-ett-annat-sätt-eller-så-vill-du-ha-de- ännu-mer-än-vad-du-har-det-nu.
Det är precis som den där trotsiga småbarnsfasen. Ge mig Barbie, jag vill ha brunhåriga Barbie. Ge mig brunhåriga Barbie, jag vill ha Shelley. Ge mig Shelley, jag vill ha en bil och en Ken till Shelley. Ge mig Shelley och en bil och Ken, jag vill ha LEGO-slottet med drakarna. And so on…
Frågan är när nöjer man sig? När slutar man sträva efter det ”perfekta” och stannar upp och granskar sitt liv och känner att, om jag skulle dö här och nu så skulle jag dö lycklig? Finns det människor som ens känner så? Jag har aldrig varit personen som jagar det perfekta för jag vet att när jag väl fått det, vill jag ha något annat som är ännu mer perfekt men jag gillar inte uttrycket ”att nöja sig”. Enligt mig ska man aldrig nöja sig med något men frågan är när slutar man vilja ha andra/nya/mer saker? Kan man inte bara acceptera det som det är och vara glad för det man har? Öppna ögonen och se det man har framför sig och uppskatta det.
STANNA UPP för ett ögonblick och fundera över vad du egentligen vill och vad du redan har. Sikta på det du vill ha och dina mål men glöm aldrig människorna som fanns där för dig påvägen dit. Glöm inte att det finns människor som skulle ge allt för att bara få alla chanser du har.
STANNA UPP för ett ögonblick och fundera över vad du egentligen vill och vad du redan har. Sikta på det du vill ha och dina mål men glöm aldrig människorna som fanns där för dig påvägen dit. Glöm inte att det finns människor som skulle ge allt för att bara få alla chanser du har.
Vad ingen kan se...
Ta åt er av Jonah's budskap. Ta vara på varandra och det ni har.
